Skaldens Morgonpsalm
by Esaias Tegnér (1782-1846)

Sol, som från mig flytt!
Över bergets topp
Lyfter du på nytt
Strålig hjässa opp.
Jag vill bedja med de myriader.
Hör mig sångens, hör mig ljusets fader.

Tag mig med i skyn
På din himmelsfärd!
Öppna för min syn
Diktens sköna värld!
Låt dess gudabilder i det höga
Sväva klara för ett dödligt öga!

Lär mig måla se’n
För den dunkla jord
Varje himlascen:
Giv mig språk och ord,
Att de flyktiga gestalter stanna
På mitt papper, levande och sanna.

Giv mig kraft och mod
Att förakta rätt
Dårars övermod,
Tidens kloka ätt,
Som beler vad skaldens pensel målar,
Fåfängt doppad uti dina strålar!

För den bleka nöd
Stäng igen min dörr;
Giv i dag mig bröd
Som du givit förr;
Att den höga himlakraft ej rymmer
Ur mitt bröst för jordiska bekymmer!

O! du vet det väl,
Hur jag älskar dig.
Därför fyll min själ,
Fyll den helt med dig!
Ärans, guldets, maktens åtrå vike
Från mitt rena hjärta, från ditt rike!

Se, du hör min bön,
Hör mitt lov också!
Jorden syns mer skön,
Himlen mera blå.
Andar viska i de svala lunder,
jag hör harpor, jag ser skaparns under.

Tiden flyger bort,
Konsten är så lång,
Livet är så kort.
Upp min själ till sång!
Guden kommer. Lyssnen myriader
Det är sångens, det är ljusets fader.

Views: 26

Gegen Verführung
by Bertolt Brecht (1898-1956)

Laßt Euch nicht verführen!
Es gibt keine Wiederkehr.
Der Tag steht in den Türen,
Ihr könnt schon Nachtwind spüren:
Es kommt kein Morgen mehr.

Laßt Euch nicht betrügen!
Das Leben wenig ist.
Schlürft es in vollen Zügen!
Es wird Euch nicht genügen,
Wenn Ihr es lassen müßt!

Laßt Euch nicht vertrösten!
Ihr habt nicht zu viel Zeit!
Laßt Moder den Erlösten!
Das Leben ist am größten:
Es steht nicht mehr bereit.

Laßt Euch nicht verführen
Zu Fron und Ausgezehr!
Was kann Euch Angst noch rühren?
Ihr sterbt mit allen Tieren
Und es kommt nichts nachher.

Views: 23

The Man with the Hoe
by Edwin Markham (1852-1940)

Bowed by the weight of centuries he leans
Upon his hoe and gazes on the ground,
The emptiness of ages in his face,
And on his back the burden of the world.
Who made him dead to rapture and despair,
A thing that grieves not and that never hopes.
Stolid and stunned, a brother to the ox?
Who loosened and let down this brutal jaw?
Whose was the hand that slanted back this brow?
Whose breath blew out the light within this brain?

Is this the Thing the Lord God made and gave
To have dominion over sea and land;
To trace the stars and search the heavens for power;
To feel the passion of Eternity?
Is this the Dream He dreamed who shaped the suns
And marked their ways upon the ancient deep?
Down all the caverns of Hell to their last gulf
There is no shape more terrible than this —
More tongued with censure of the world’s blind greed —
More filled with signs and portents for the soul—
More packed with danger to the universe.

What gulfs between him and the seraphim!
Slave of the wheel of labor, what to him
Are Plato and the swing of Pleiades?
What the long reaches of the peaks of song,
The rift of dawn, the reddening of the rose?
Through this dread shape the suffering ages look;
Time’s tragedy is in that aching stoop;
Through this dread shape humanity betrayed,
Plundered, profaned and disinherited,
Cries protest to the Judges of the World,
A protest that is also prophecy.

O masters, lords, and rulers in all lands,
Is this the handiwork you give to God,
This monstrous thing distorted and soul-quenched?
How will you ever straighten up this shape;
Touch it again with immortality;
Give back the upward looking and the light;
Rebuild in it the music and the dream;
Make right the immemorial infamies,
Perfidious wrongs, immedicable woes?

O masters, lords, and rulers in all lands,
How will the Future reckon with this Man?
How answer his brute question in that hour
When whirlwinds of rebellion shake all shores?
How will it be with kingdoms and with kings—
With those who shaped him to the thing he is—–
When this dumb Terror shall rise to judge the world,
After the silence of the centuries?

Views: 27