A Zacinto
by Ugo Foscolo (1778-1827)

Nè più mai toccherò le sacre sponde
   Ove il mio corpo fanciulletto giacque,
   Zacinto mia, che te specchi nell’onde
   Del greco mar, da cui vergine nacque
Venere, e fea quelle isole feconde
   Col suo primo sorriso, onde non tacque
   Le tue limpide nubi e le tue fronde
   L’inclito verso di Colui che l’acque
Cantò fatali, ed il diverso esiglio
   Per cui bello di fama e di sventura
   Baciò la sua petrosa Itaca Ulisse.
Tu non altro che il canto avrai del figlio,
   O materna mia terra; a noi prescrisse
   Il fato illacrimata sepoltura.

Views: 21

Flyttfåglarna
by Johan Ludvig Runeberg (1804-1877)

I, flyktande gäster på främmande strand,
när söken I åter ert fädernesland?
När sippan sig döljer
i fädernedalen
och bäcken besköljer
den grönskande alen,
då lyfta de vingen,
då komma de små;
väg visar dem ingen
i villande blå;
de hitta ändå.

De finna så säkert den saknade nord,
där våren dem väntar med hydda och bord,
där källornas spenar
de trötta förfriska
och vaggande grenar
om njutningar viska,
där hjärtat får drömma
vid nattsolens gång
och kärleken glömma
vid lekar och sång,
att vägen var lång.

De lyckliga glada, de bygga i ro
bland mossiga tallar sitt fredliga bo;
och stormarne, krigen,
bekymren och sorgen,
de känna ej stigen
till värnlösa borgen,
där glädjen behöver
blott majdagens brand
och natten, som söver
med rosende hand
de späda ibland.

Du, flyktande ande på främmande strand,
när söker du åter ditt fädernesland?
När palmerna mogna
i fädernevärlden,
då börjar du, trogna,
den fröjdfulla färden,
då lyfter du vingen
som fåglarna små;
väg visar dig ingen
i villande blå;
du hittar ändå.

Views: 41

The Ground-Swell
by E.J. Pratt (1882-1964)

Three times we heard it calling with a low,
      Insistent note; at ebb-tide on the noon;
      And at the hour of dusk, when the red moon
Was rising and the tide was on the flow;
Then, at the hour of midnight once again,
      Though we had entered in and shut the door
      And drawn the blinds, it crept up from the shore
And smote upon a bedroom window-pane;
Then passed away as some dull pang that grew
Out of the void before Eternity
      Had fashioned out an edge for human grief;
Before the winds of God had learned to strew
His harvest-sweepings on a winter sea
      To feed the primal hungers of a reef.

Views: 25

Seele des Lebens
by Georg Trakl (1887-1914)

Verfall, der weich das Laub umdüstert,
Es wohnt im Wald sein weites Schweigen.
Bald scheint ein Dorf sich geisterhaft zu neigen.
Der Schwester Mund in schwarzen Zweigen flüstert.

Der Einsame wird bald entgleiten,
Vielleicht ein Hirt auf dunklen Pfaden
Ein Tier tritt leise aus den Baumarkaden,
Indes die Lider sich vor Gottheit weiten.

Der blaue Fluß rinnt schön hinunter,
Gewölke sich am Abend zeigen;
Die Seele auch in engelhaftem Schweigen.
Vergängliche Gebilde gehen unter.

Views: 22